I lördags var det dags för sbhk:s årliga utställning i Åstorp. Jag själv skulle inte ställa men Virre och Bulten skulle ner. Så himla kul det var att träffa allt utställningsfolk igen. Var evigheter sen sist känns det som :) Fick tyvärr inga bra bilder pga av ljuset men en blev ok i alla fall, en sån sötnos eller hur?

Igår var jag och fjällan ute på vår dagliga promenad, och Noblesse favvis runda. Det finns faktiskt inget annat håll jag kan ta med henne för hon bara totalvägrar.
Rundan slutar på ett industri område och jag går alltid med henne lös, det har lixom aldrig varit några problem. Så gick vi där och Noblesse var väl ca tio meter bak mej och gick och snusade. Då hörde jag något komma springandes och rytandes som ett lejon. Jag lovar mitt hjärta höll på att hoppa ur kroppen på mej för där kom en Vaktel tik i full kärriär rakt mot Noblesse. Jag var för långt fram för att ens hinna springa och stoppa det som kunde hända och min enda tanke var att nu skulle det bli fullt slagsmål. Missförstå mej inte nu för Noblesse undviker bråk så långt det bara går men hon drar sej inte för att svara om någon ger sej på henne. Jag sa stanna till Noblesse och hon stod kvar som en staty medans Vakteln kom närmre och närmre. Döm om min förvåning när den bara tvärstanna fem meter i från Noblesse.
Noblesse stod fortfarande kvar och bara tittade på den. Så till slut hade jag kommit fram och jag sa till henne att kom nu så går vi, och så gick vi.
Jag blev skitförvånad för den hunden lät som om den verkligen skulle mörda Noblesse.
Jag antar att Noblesse sitter inne med en del pondus som fick hunden att till slut tveka, men jag vet inte...
Efteråt kunde jag bara tänka på vilken oerhört underbar hund jag har som inte ens lyfte på läppen, som aldrig känner att hon behöver mäta sej mot någon annan och alltid är så underbart snäll!
Jag berömde henne och tänkte på hur cool hon var som bara stod kvar blick stilla utan att reagera på varkens det ena eller andra hållet.
Idag skulle vi gå samma runda, men när vi kommit en liten bit och hon gjort vad hon skulle ville hon vända och gå hem igen. Så idag slog det mej ännu mer, hon vill verkligen undvika sådana situationer till varje pris. Inte ens tio vildhästar hade kunnat få henne att fortsätta rundan idag.
Jag vet nu, ännu mer än innan, att jag aldrig någonsin kommer att få en sådan här hund igen. Hon är verkligen den enda av sitt slag, och jag är så fruktansvärt tacksam mot Sara, Lasse och Viktoria på Belburgos att jag får ha henne i mitt liv!